Gestaltning

Här kommer vår gestaltning från Karlskogagruppen. Vi har valt att göra en liten film som har berört oss alla och vi ville försöka framhäva de starka känslorna som är kopplat till mobbning.

Kopplingar och inspiration till filmen 

Olsson, C. (2015). Nolltolerans mot mobbning borde vara en självklarhet. I H. Reistad, (2015). (red.), Pedagogiska magasinet - Lärarförbundets tidskrift för utbildning, forskning och debatt (2) (ss. 78,79). 

Skolverket, (2014). Främja, förebygga, upptäcka och åtgärda: Hur skolan kan arbeta mot trakasserier och kränkningar. Stockholm: Skolverket.

Skolverket, (2013). Kränkningar i skolan: Analyser av problem och lösningar. Stockholm: Skolverket.

Thors, C. (2007). (red.), Utstött - En bok om mobbning. Stockholm: Lärarförbundets förlag.


Medverkande:
Josefine Persson
Malin Johansson
Nathalie Einmaa
Jennifer Rosengren
Veronica Hjalmarsson

Vi vill också tillägna ett stort tack till Erika Jonsson som har bidragit med text, musik och sång till denna film!

Tips på en läsvärd blogg

Vi ville bara tipsa om en bra blogg som är skriven av Anne-Marie Körling. Hon arbetar bland annat som grundskolelärare, författare, krönikör och föreläsare. Hon reser också gärna runt till olika skolor runt om i världen. Hon har även varit med och skrivit fram kursplanerna i svenska, samt att hon är skribent på skolverkets blogg.

I bloggen drar hon en lysande parallell mellan sin undervisning och ett glas vatten.
" Om jag håller min undervisning som ett glas vatten och inte släpper innehållet så lär sig eleverna så mycket av koncentrationen, därför att läraren agerar stöd för koncentrationen. Men om läraren släpper sitt fokus, alltså släpper glaset med vatten, så faller det i marken och vattnet rinner ut och glaset krossas" (Anne-Marie Körling).

Här har ni länken till hennes blogg, http://korlingsord.se/

Trevlig läsning!

Vår gestaltning

Spegel, spegel på väggen där...

Som beskrivs i boken Den vänliga maktutövningens regim (2008) så kan man beskriva dagens skola som en direkt avspegling av dagens samhälle, vilket stämmer ganska bra in på hur skolan faktiskt ser ut idag. Skolan är idag under ständig förändring och som det står i boken Lärande skola bildning (2014) så utökas och förändras verksamhetens innehåll kontinuerligt för att bättre förhålla sig till dagens moderna samhälle, vilket dock kan medföra vissa problem då skolans expandering inte alltid förhåller sig så väl med skolans så redan tajta timplan.

Redan idag är skolan överbelastad, med så mycket som ska hinnas med, men så oerhört lite tid, och när man då tillför mer än vad som tas bort så är det kanske inte så konstigt att många lärare idag upplever att man helt enkelt inte mäktar med. Självklart är det viktigt att eleverna tar del av kunskaper om till exempel dinosaurer, hur man levde på forntiden eller hur man formar bokstaven A 700 gånger i en skrivbok, men speglar verkligen dessa kunskaper hur dagens moderna samhälle faktiskt ser ut samt vilka kunskaper som behövs för att verka och leva i samhället idag? Om skolan ska fortsätta att spegla dagens moderna samhälle och utvecklas i takt med samhällets utveckling så krävs det också att vi faktiskt ser över vilka kunskaper som vi faktiskt vill att skolan ska förmedla, om vi inte vill utöka skolans verksamhet till en ”dygnet runt verksamhet”.

Man kan tydligt se att vissa förändringar har skett i skolan där till exempel både den traditionella "skrivstilsboken", men faktiskt även blyertspennan, allt oftare ersätts med en dator. Detta förhåller sig förvisso väl till dagens moderna teknologiska samhälle, men samtidigt så medför dessa förändringar andra problem då vi till exempel idag kan se hur elevernas handstil blir allt mer svårläslig samt hur elevernas handskrivna texter blir allt mer kortare, då de helt enkelt inte orkar skriva långa texter för hand. Eftersom de ekonomiska förutsättningarna kan se väldigt olika ut mellan olika kommuner så kan även detta bidra till ökade klasskillnader, där elever, från kommuner med möjlighet att kunna köpa in fler datorer, får med sig mer tekniska kunskaper än en elev som till största delen har skrivit för hand.

Ser ni några för- eller nackdelar med denna spegling av samhället, eller ser ni kanske några lösningar på hur skolan kan utformas för att på bästa sätt förhålla sig till, samt spegla, samhällets ständiga utveckling, utan att spegeln krossas i tusen bitar?

/Malin, Jennifer & Josefine

Privata värderingar

Efter att ha läst i boken Normkritiska perspektiv om Anna Ankas (från svenska hollywoodfruar) syn på kvinnor och män, där hon anser att kvinnor ska ägna sig åt tillfredsställa mannen och ta hand om barn och hem medan mannen ska stå för försörjningen och uppvakta sin fru på ett romantiskt sätt. Hon är även av åsikten att tex män som byter blöjor på sina egna barn är något tragiskt. Detta fick mig att spinna vidare på det här med ens egna värderingar. Jag menar kan man som lärare ha den uppfattningen och fortfarande jobba ut ifrån lgr 11? Kan man i sitt lärarjag följa lgr 11 och dess värdering men privata jaget ha ett annat synsätt?

Jag reflekterar vidare över det här med lärarens egna privata värderingar och hur vi ska möta lärarkollegor med åsikter som går helt mot skolan värdegrund. Tänk att du sitter i lärarrummet och hör en kollega uttrycka sig på ett sätt som inte är acceptabelt hur ska vi då reagera?

//Irina

"Man" eller "Jag"?

När jag läste boken Levd demokrati (2012), så fastnade jag för hur författaren uppmärksammade hur vi människor använder oss av ordet man, respektive jag, i olika situationer. Författaren menar att man ofta tenderar att distansera sig från de mer negativa situationerna genom att använda sig av ordet ”man” istället för det mer personliga ”jag”. Samtidigt så vill vi gärna använda oss av det mer personliga ”jaget” i en positiv mening. Jag kan till exempel som student känna igen mig i hur jag efter en tenta beskriver min prestation som: ”Jag kände att det gick bra för mig på tentan, men samtidigt kan man tycka att frågorna var lite väl svårt formulerade, så man fick ju verkligen tänka till”. Här blir det väldigt tydligt hur ordet ”jag” används i en positiv bemärkelse medan ordet ”man” används i ett mer negativt sammanhang, där jag undermedvetet vill skydda mig själv för att inte framstå som ”dum”.  Jag tror dock inte att detta är en medveten handling utan snarare något som jag bara gör och som därmed ”sitter i ryggmärgen” sedan barnsben.

Samtidigt är det här något som vi pedagoger behöver vara uppmärksamma på när det kommer till hur barn kan komma att uttrycka sig i olika situationer. Det kan exempelvis handla om att en elev uttrycker ”Kan det inte finnas en rastvakt vid gungorna? Man kan tycka att det är lite otäckt att vara där själv”. Kan detta handla om att eleven försöker dölja sin egen rädsla för att gå till gungorna, genom att istället tala om rädslan i allmänhet, eller är detta endast ett omedvetet sätt att uttrycka sig på, från elevens sida? Oavsett vilket så behöver vi som pedagoger nog vara uppmärksamma då en elev använder ordet ”man”, då det kan ligga så mycket mer under ytan som kan behöva synliggöras och kanske till och med utredas.

Detta är något som jag inte direkt har reflekterat över tidigare, därför blev det nästan som en ”aha” upplevelse när jag läste boken då jag tyckte att det stämde in så bra. Det kanske inte direkt är något som jag personligen känner igen från verksamheten, men som nämndes tidigare så känner jag absolut igen mig själv i hur jag brukar uttrycka mig i olika situationer.

Är detta något som ni känner igen er i, eller som ni har stött på tidigare i er verksamhet? Har ni i så fall några tankar och funderingar kring hur man kan synliggöra och uppmärksamma detta? 

/Malin

#Tillsammansmotmobbning!

Vi kände bara att vi ville dela med oss av denna bild som organisationen friends har publicerat. Vi tycker att den stämmer så himla bra in på verkligheten, och att det är något som vi pedagoger verkligen behöver arbeta aktivt med! #Tillsammansmotmobbning! https://www.facebook.com/StiftelsenFriends?fref=photo

Ett extra år i skolan kanske?

Jag läste i Lärarnas tidning som kom i veckan, där var en artikel om hur de i Danmark ger eleverna en valfri chans att gå ett extra år i skolan. Detta år ser inte ut som ett vanligt skolår, det handlar om att eleverna får flytta och bo på ett internat och här får de möjlighet att läsa ämnen som de har svårt för och kanske behöver lite mer övning i innan de går vidare till högre studier. Den pedagogiska tanken med skolan är "att ta till vara elevernas olika inlärningsstilar och att hela tiden försöka använda elevernas styrkor för att komma vidare" där fokus ligger på gemenskapen mellan eleverna och deras personliga utveckling. Men det är inte bara ett år för de som behöver hjälp, utan detta år kan vem som helst ta och det finns möjlighet att välja egna ämnen som man vill fördjupa sig i eller pröva på utöver de obligatoriska ämnena som är danska, engelska och matematik. Förutom att eleverna får mer ämneskunskaper så är det också en övning för det framtida vuxenlivet, de flyttar hemifrån och måste klara sig själva på ett helt annat sätt.

Jag blev väldigt intresserad av detta när jag läste om det och tänkte att vi kanske kunde ha något liknande i Sverige?  I Danmark riktar sig detta extra skolåret till elever mellan 14-18 år men skulle man inte kunna göra något liknande för yngre åldrar? Inte så stort att de måste flytta hemifrån men jag tänker på alla de elever som kämpar sig igenom skolan och aldrig riktigt känner sig redo för det nästa skolåret, finns det inget liknande man skulle kunna göra för dessa? Jag ser självklart problematiken med att vissa elever skulle gå ett extra år i skolan, några elever skulle kanske skämmas och känna sig dumma. Men i Danmark verkar det som att de har lyckats göra detta utan någon "dålig" stämpel, eftersom alla kan göra det och man har möjlighet till att välja ämnen man är intresserad av bara för att fördjupa sig och lära sig mer. Som sagt, självklar finns det negativa aspekter av ett extra skolår men jag tror att vissa elever skulle vilja göra det för att de kan bli bättre på det de redan kan, och vissa elever skulle vilja göra det för att få en extra chans att lära sig mer inom de ämne de har svårt för.

Vad tror ni?

Vem är "normal"?

Hur skulle vår värld se ut om alla människor såg likadana ut samt talade och agerade på exakt samma sätt? Ovanifrån skulle vi då förmodligen se ut som förprogrammerade robotar som tog oss igenom livet här på jorden utan varken syfte, mål eller mening. Vad jag menar är så klart inte att det är fel att vara lik någon annan, utan att det snarare är viktigt att skapa sin egen identitet, för att därigenom skapa sin egen mening med livet och leva sitt eget liv istället för någon annans. Det är trots allt olikheterna som gör oss till vackra och unika individer, så varför strävar då människan efter att frångå dessa olikheter för att bättre passa in i samhällets normer, och därigenom anses vara ”normal”?

I boken Lyssnandes pedagogik (2006), arbetar pedagogerna med ett projekt som heter Lika-Olika där de arbetar med att bättre förstå barnens tankar kring olikheter och hur man kan använda dessa olikheter som en tillgång i lärandet. Barnen fick i uppgift att fundera över hur det skulle se ut om alla var likadana och barnen hade många spännande tankar och funderingar kring detta. Man skulle kunna sammanfatta barnens tankar och funderingar med att det nog skulle bli ganska tråkigt om alla såg likadana ut och om alla gjorde samma saker samtidigt. Kan det vara så att barn har en annan syn på olikheter än vad många vuxna kanske har, då vi många gånger snarare uppvisar en rädsla för att avvika från normen och det ”normala” istället för att se det som en tillgång? Vidare fick barnen samtala om varandras olikheter där de fick lyfta fram varandras kunskaper och kompetenser för att se sina olikheter som en tillgång, då alla är bra på olika saker. Detta ser jag som ett väldigt bra sätt att vidga elevernas syn på vad som är ”normalt”, eller brädda ”normens öga” som tas upp i boken Normkritiska perspektiv (2012), där de jämför människans syn på normalitet med en storm. I centrum av stormen, även kallat ”ögat”, är det alltid som lugnast och ju längre ut från centrum man kommer desto blåsigare och stormigare blir det. Samma sak gäller hur vi ser på vad som är normalt och vad som avviker från normen, eftersom ju mer man avviker från det ”normala” desto mer ”stormigt” blir det runt individen. Dessutom utgår denna storm från stormens centrum, det vill säga ögat, vilket även stämmer ganska bra in på hur vi i dagens samhälle faktiskt ser på olikheter och hur vi behandlar människor därefter. Som det står i boken måste vi som pedagoger försöka utvidga ögat för att därigenom skapa en ökad förståelse och acceptans för våra olikheter, där gränserna mellan vad som är normalt och avvikande suddas ut.

Har ni några tankar kring hur man kan arbeta som pedagog för att utvidga ”normens öga” och därigenom sudda ut dessa gränser?

/ Josefine