"Man" eller "Jag"?

När jag läste boken Levd demokrati (2012), så fastnade jag för hur författaren uppmärksammade hur vi människor använder oss av ordet man, respektive jag, i olika situationer. Författaren menar att man ofta tenderar att distansera sig från de mer negativa situationerna genom att använda sig av ordet ”man” istället för det mer personliga ”jag”. Samtidigt så vill vi gärna använda oss av det mer personliga ”jaget” i en positiv mening. Jag kan till exempel som student känna igen mig i hur jag efter en tenta beskriver min prestation som: ”Jag kände att det gick bra för mig på tentan, men samtidigt kan man tycka att frågorna var lite väl svårt formulerade, så man fick ju verkligen tänka till”. Här blir det väldigt tydligt hur ordet ”jag” används i en positiv bemärkelse medan ordet ”man” används i ett mer negativt sammanhang, där jag undermedvetet vill skydda mig själv för att inte framstå som ”dum”.  Jag tror dock inte att detta är en medveten handling utan snarare något som jag bara gör och som därmed ”sitter i ryggmärgen” sedan barnsben.

Samtidigt är det här något som vi pedagoger behöver vara uppmärksamma på när det kommer till hur barn kan komma att uttrycka sig i olika situationer. Det kan exempelvis handla om att en elev uttrycker ”Kan det inte finnas en rastvakt vid gungorna? Man kan tycka att det är lite otäckt att vara där själv”. Kan detta handla om att eleven försöker dölja sin egen rädsla för att gå till gungorna, genom att istället tala om rädslan i allmänhet, eller är detta endast ett omedvetet sätt att uttrycka sig på, från elevens sida? Oavsett vilket så behöver vi som pedagoger nog vara uppmärksamma då en elev använder ordet ”man”, då det kan ligga så mycket mer under ytan som kan behöva synliggöras och kanske till och med utredas.

Detta är något som jag inte direkt har reflekterat över tidigare, därför blev det nästan som en ”aha” upplevelse när jag läste boken då jag tyckte att det stämde in så bra. Det kanske inte direkt är något som jag personligen känner igen från verksamheten, men som nämndes tidigare så känner jag absolut igen mig själv i hur jag brukar uttrycka mig i olika situationer.

Är detta något som ni känner igen er i, eller som ni har stött på tidigare i er verksamhet? Har ni i så fall några tankar och funderingar kring hur man kan synliggöra och uppmärksamma detta? 

/Malin