Hur skulle vår värld se ut om alla människor såg
likadana ut samt talade och agerade på exakt samma sätt? Ovanifrån skulle vi då
förmodligen se ut som förprogrammerade robotar som tog oss igenom livet här på
jorden utan varken syfte, mål eller mening. Vad jag menar är så klart inte att
det är fel att vara lik någon annan, utan att det snarare är viktigt att skapa
sin egen identitet, för att därigenom skapa sin egen mening med livet och leva
sitt eget liv istället för någon
annans. Det är trots allt olikheterna som gör oss till vackra och unika
individer, så varför strävar då människan efter att frångå dessa olikheter för
att bättre passa in i samhällets normer, och därigenom anses vara ”normal”?
I boken Lyssnandes pedagogik (2006), arbetar pedagogerna med ett projekt som heter Lika-Olika där de arbetar med att bättre förstå barnens tankar kring olikheter och hur man kan använda dessa olikheter som en tillgång i lärandet. Barnen fick i uppgift att fundera över hur det skulle se ut om alla var likadana och barnen hade många spännande tankar och funderingar kring detta. Man skulle kunna sammanfatta barnens tankar och funderingar med att det nog skulle bli ganska tråkigt om alla såg likadana ut och om alla gjorde samma saker samtidigt. Kan det vara så att barn har en annan syn på olikheter än vad många vuxna kanske har, då vi många gånger snarare uppvisar en rädsla för att avvika från normen och det ”normala” istället för att se det som en tillgång? Vidare fick barnen samtala om varandras olikheter där de fick lyfta fram varandras kunskaper och kompetenser för att se sina olikheter som en tillgång, då alla är bra på olika saker. Detta ser jag som ett väldigt bra sätt att vidga elevernas syn på vad som är ”normalt”, eller brädda ”normens öga” som tas upp i boken Normkritiska perspektiv (2012), där de jämför människans syn på normalitet med en storm. I centrum av stormen, även kallat ”ögat”, är det alltid som lugnast och ju längre ut från centrum man kommer desto blåsigare och stormigare blir det. Samma sak gäller hur vi ser på vad som är normalt och vad som avviker från normen, eftersom ju mer man avviker från det ”normala” desto mer ”stormigt” blir det runt individen. Dessutom utgår denna storm från stormens centrum, det vill säga ögat, vilket även stämmer ganska bra in på hur vi i dagens samhälle faktiskt ser på olikheter och hur vi behandlar människor därefter. Som det står i boken måste vi som pedagoger försöka utvidga ögat för att därigenom skapa en ökad förståelse och acceptans för våra olikheter, där gränserna mellan vad som är normalt och avvikande suddas ut.
I boken Lyssnandes pedagogik (2006), arbetar pedagogerna med ett projekt som heter Lika-Olika där de arbetar med att bättre förstå barnens tankar kring olikheter och hur man kan använda dessa olikheter som en tillgång i lärandet. Barnen fick i uppgift att fundera över hur det skulle se ut om alla var likadana och barnen hade många spännande tankar och funderingar kring detta. Man skulle kunna sammanfatta barnens tankar och funderingar med att det nog skulle bli ganska tråkigt om alla såg likadana ut och om alla gjorde samma saker samtidigt. Kan det vara så att barn har en annan syn på olikheter än vad många vuxna kanske har, då vi många gånger snarare uppvisar en rädsla för att avvika från normen och det ”normala” istället för att se det som en tillgång? Vidare fick barnen samtala om varandras olikheter där de fick lyfta fram varandras kunskaper och kompetenser för att se sina olikheter som en tillgång, då alla är bra på olika saker. Detta ser jag som ett väldigt bra sätt att vidga elevernas syn på vad som är ”normalt”, eller brädda ”normens öga” som tas upp i boken Normkritiska perspektiv (2012), där de jämför människans syn på normalitet med en storm. I centrum av stormen, även kallat ”ögat”, är det alltid som lugnast och ju längre ut från centrum man kommer desto blåsigare och stormigare blir det. Samma sak gäller hur vi ser på vad som är normalt och vad som avviker från normen, eftersom ju mer man avviker från det ”normala” desto mer ”stormigt” blir det runt individen. Dessutom utgår denna storm från stormens centrum, det vill säga ögat, vilket även stämmer ganska bra in på hur vi i dagens samhälle faktiskt ser på olikheter och hur vi behandlar människor därefter. Som det står i boken måste vi som pedagoger försöka utvidga ögat för att därigenom skapa en ökad förståelse och acceptans för våra olikheter, där gränserna mellan vad som är normalt och avvikande suddas ut.
Har ni några tankar kring hur man kan arbeta som
pedagog för att utvidga ”normens öga” och därigenom sudda ut dessa gränser?
/ Josefine
Viktigt att du tar upp detta och som jag skrivit i andra inlägg tror jag också att vi kanske sätter gränsen för vad som är normalt inom en för snäv gräns. Under min VFU (i en förskoleklass) fick jag i uppgift att arbeta med likabehandlingsarbete då det skett många incidenter av kränkande handlingar i klassen. Vi arbetade då med en bok som heter "Vem är annorlunda" (Glumac-Perlesi, 2001) som beskriver olika barn som alla är olika. Texten tar upp vem barnet är, vad de tycker om, vad de inte tycker om, de ställer sig frågan varför andra tycker dem är annorlunda när de själva tycker att de är normala? Och så vidare, den synliggör många olika barn och många olika perspektiv på saker och ting. Vi diskuterade mest kring denna bok och uppmärksammade allas olikhet och att vi ska se det som en tillgång. Något jag tänker på som man kan arbeta vidare utifrån denna bok är med att gestalta, få gå in i någon annan perspektiv för att sätta sig in i någon annans tankar och känslor. Kanske öppnar det upp för en mer acceptans. Vi breddar oss lite, det som vi ansåg vara annorlunda, kanske har ganska många likheter med en själv egentligen men på olika sätt.
SvaraRaderaJag tror vi behöver synliggöra det, en liten sak till stora projekt, våga prata om det och vara öppna med att vi alla är olika.
//Malin Andersson (Mariestad)
Tack för ett intressant inlägg. Jag tänker på att man som lärare måste fundera mycket på det här själva. Hur möter vi själva elever med olikheter? Är det så att vi använder elevernas olikheter som tillgångar? Jag känner att jag själv reflekterar alldeles för lite över hur jag kan använda elevernas olikheter som tillgångar i undervisningen.
SvaraRaderaIntressant inlägg. Alla är vi olika och jag tror precis som du skriver att barn ofta har en annan syn på det än vad vi vuxna har. Det är viktigt att fånga upp alla människors olikheter och ta tillvara på dessa. I vår skola har vi ofta temaarbete som hela årskurs f-3 är med på och som ska genomsyra verksamheten, ett ämnen har tex varit alla är vi olika, detta tycker jag är ett bra sätt att arbete med olikheter. / Malin M
SvaraRaderaSom redan nämnts så hänger nog inte alltid barn upp sig på samma saker som vi vuxna gör (och kanske tror att barnen gör)... Ett exempel på detta är en elev i en klass jag varit med tidigare. Förutom att ha en koncentrationsdiagnos hade hen även ett fysiskt handikapp. Detta var inget som någon brukade kommentera, utan tvärtom var eleven relativt populär. En dag råkade dock vi som arbetade i klassen höra ett samtal mellan flera andra elever, att" hen" var konstig; det var "något fel på hen"... Självklart ville vi reda ut detta och pratade med berörda elever. Det vi trodde var början till ifrågasättande av kamratens "normalitet" visade sig vara något så banalt som att "hen" gillade sushi... Som lärare gäller det både att vara lyhörd och fånga upp eventuella tendenser i sin linda, men också att skynda långsamt så vi inte misstolkar och därmed bidrar till att eleverna börjar fokusera negativt på varandras olikheter...
SvaraRaderaÄnnu ett intressant inlägg! Jag tror aldrig att man riktigt får ett korrekt svar som kan funka överallt gällande denna fråga om normer. Normer kan vara något bra att följa, såsom regler, rutiner osv. men samtidigt kan de vara något bra att bryta mot också i slutändan leda mot något helt fantastiskt. Vad som är normalt och vad som inte är normalt tror jag är något som barn funderar över redan i tidig ålder. Jag tror det är viktigt att man har diskussioner med klassen om ordet normalt vad det innbär och varför man kanske ska använda det mer sällan än ofta. Att visa på olikheter som något gott och nyttigt kan vara bra, och sedan bevisa för klassen att alla är olika, så att de får se på svart och vitt att det faktitiskt är så och att det inte är något konstigt med det. Jag tycker personligen inte om ordet normal så värst mycket och ju mer jag funderbara på det ju mindre tycker jag om det. Det kanske kan vara bra att visa elever på att normalt är olika i olika sammanhang, miljöer, familjer osv. Att normal också är olika. Det låter flummigt nu, precis som det brukar göra i mina inlägg, men jag hoppas du/ni förståevad jag menar och vart jag vill komma!
SvaraRadera/Kristin